Känner att jag måste skriva av mig innan jag lägger mig och försöker sova. Ett tag idag var allt jättebra men nu har jag sjunkit ner i mörkret igen. En enda liten händelse och jag vänder på bara ett par sekunder. Jag önskar att jag inte vore så känslig. Jag känner mig mest i vägen just nu. Känns som om det lättaste vore att avsluta allting. Det är en evig lösning på ett kortvarigt problem. Jag inbillar mig saker som kanske inte ens är sant. Rädslan säger att det är sant men förnuftet säger något helt annat.
Vill känna mig älskad. Jag behöver närhet och vackra ord. Just nu behöver jag en kram. Ibland avskyr jag att vara ensam. Då känner jag mig ensammast i hela världen men i vissa perioder tycker jag om att isolera mig. Just nu är jag ofrivilligt ensam. Kanske ändå det bästa med tanke på att jag är så dyster. Det är inte alls roligt att umgås med mig då. Undrar om någon i hela världen saknar mig nu eller skulle sakna mig? Tänk om alla bara säger snälla saker för att vara snälla?? Jag blir så rädd. Gode Gud, om du finns. Ge mig styrka att orka fortsätta och gör mig stark. En del av mig vill fortsätta leva och den delen är som tur är störst just nu.
Godnatt allihopa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar