Tillbaka

Nu är jag tillbaka här igen. Tänker skriva mer aktivt på bloggen nu. Jag har ett mycket större behov idag av att skriva av mig alla hemska och jobbiga känslor. Jag är sjukare nu än jag har varit förut. Jag bor med min sambo nu sedan 6 månader tillbaka. Det är det enda som är lite positivt med mitt liv. Resten av mitt liv är svart som natten. Jag har hamnat hos Kronofogden med skulder. Var hos skuldrådgivaren idag så det är väl åtminstone ett litet steg på väg mot att bli av med dem.

Jag mår så otroligt dåligt. Jag vet inte ens om mitt liv är värt att leva längre. Jag står inte ut med livet längre. Jag vet inte om jag tror på att det finns en Gud längre. Förut trodde jag på Gud och att problemen kunde lösas på något sätt...nu är allt svart som natten. Jag har blivit så desperat i jakten på lite pengar att jag till och med letar efter tomflaskor att panta ibland. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle hamna i en sån här situation. Vissa dagar struntar jag i att äta eftersom jag inte har råd att äta ens. Jag köper nudlar ibland och ibland när jag har pengar över kommer oväntade räkningar så det blir ännu mindre pengar över. Kampen för att överleva är svårare än någonsin nu.

Sedan jag skrev här har det hänt mycket. Jag har blivit mordhotat av en person som jag väljer att inte nämna här. Jag har inte polisanmält hoten och jag har även valt att inte polisanmäla misshandel som jag har blivit utsatt för. Ja som ni säkert förstår är livet svårare än någonsin nu. Igår skrev jag till och med ett självmordsbrev med avsikten att ta livet av mig och slippa detta eviga mörker och den stora skugga som alltid förföljer mig vart jag än går. Men som ni märker är jag ju såklart inte död. Ångesten och sorgen slutade bara med att jag svalde ner ett par tabletter med lite alkohol. Det jag innerst inne ville var att dö men något inom mig stoppade mig. Vad det var vet jag inte men jag orkar inte mera nu. Ett enda snedsteg till och jag är död. Inte bara psykiskt utan även fysiskt död för alltid.

Jag har ingen att prata med som förstår. Jag kan inte ens prata med min mamma som jag brukar. Märker hon att jag mår som jag mår så tvingar hon mig att flytta hem igen vilket jag inte vill. Kan bara hålla detta inom mig. Det är väldigt påfrestande både psykiskt och fysiskt.

Nä jag orkar inte detta längre.
"Heaven help us!"